det ligger där och gnager. Det kallas psykisk misshandel.
Jag förstår inte varför en del människor måste använda sina arbetskamrater, vänner, eller ickevänner till klättra lite högre upp hela tiden. Höja sitt eget självförtroende och känna sig lite bättre genom att trycka ner någon annan, sänka dennes självförtroende och få den att känna sig lite sämre.. steg för steg.. Det behöver inte vara stora saker, hellre en fet utskällning en gång än småpikar 25 ggr om dagen. Det sätter sig lixom och gnager i huvudet, vad kallas det?
Psykisk misshandel.
Den är nästan värst.
Idag hände en grej på jobbet som fick mig att må så dåligt. Jag gick runt och mådde illa lixom. Det har pågått länge, eller iallafall hela tiden jag jobbat där, men idag blev lixom droppen. Jag klarar inte av att se andra människor ledsna. Särskilt inte sånna man inte trodde kunde vara ledsna om ni förstår vad jag menar. Vissa människor gråter lixom inte. Inte framför andra, och då går det inte att se det framför sig heller. Men när det väl händer får jag så ont i mitt hjärta att jag går under.
Det är våran köksmästare, han har en tendens att hela tiden hitta fel på sina stackars kockar och särskilt den ene. Vi kallar honom P. Det är aldrig något som är bra. Jag vet att mr köksmästare hela tiden vill förbättra maten och restaurangen och att han brinner för det här, särskilt nu när han har fått förnya allt väldigt mkt. Med ny personal etc. Men det han gör är inte ok. Hela tiden är det, gör så, tänk på det, har du gjort det?, han springer runt och stressar, - har du smakat på risotton? För lite salt, sedan häller han i två små gryn med fingersalt bara för att. Inte för att det behövdes för smakens skull utan för att det behövdes för att han skulle få känna sig lite bättre.
jag har sett att P inte mår bra av det här. Jag ser det på hans sätt att röra sig så fort mr köksmästare är i närheten, jag ser det på hans sätt att förändra han sätt att lägga upp maten på. Finishen som mr köksmästare hela tiden vill uppnå blir bara förstörd av hans närhet. och det bara för dessa förbannade pikar.
Idag var det bara mr köksmästare och P i köket och det var något som dom (dvs mr köksmästare ) inte var nöjda med. Vi vet inte var det var, allt flöt som vanligt, gästerna fick vänta lite längre på maten än vanligt men annars var det bra. Men något var det som gjorde att dom inte var nöjda. Så när jag kom in i köket, när mr köksmästare var borta frågade jag P hur det var, om dom inte var nöjda med deras prestation idag. Då fick jag se hur P hade tårar i ögonen och märkte att han hade svårt att prata.
Det var så sorgligt, för P är egentligen en väldigt glad människa som bryr sig om andra. Han förtjänar inte att vara hackkyckling. Jag vet inte exakt vad som hade hänt men det var väl kanske droppen som fick bägaren att rinna över den dagen. Att chefen aldrig är nöjd, man har press på sig.
detta skulle ha publiserats igår men nåt gick fel så vi tar det idag.
Psykisk misshandel.
Den är nästan värst.
Idag hände en grej på jobbet som fick mig att må så dåligt. Jag gick runt och mådde illa lixom. Det har pågått länge, eller iallafall hela tiden jag jobbat där, men idag blev lixom droppen. Jag klarar inte av att se andra människor ledsna. Särskilt inte sånna man inte trodde kunde vara ledsna om ni förstår vad jag menar. Vissa människor gråter lixom inte. Inte framför andra, och då går det inte att se det framför sig heller. Men när det väl händer får jag så ont i mitt hjärta att jag går under.
Det är våran köksmästare, han har en tendens att hela tiden hitta fel på sina stackars kockar och särskilt den ene. Vi kallar honom P. Det är aldrig något som är bra. Jag vet att mr köksmästare hela tiden vill förbättra maten och restaurangen och att han brinner för det här, särskilt nu när han har fått förnya allt väldigt mkt. Med ny personal etc. Men det han gör är inte ok. Hela tiden är det, gör så, tänk på det, har du gjort det?, han springer runt och stressar, - har du smakat på risotton? För lite salt, sedan häller han i två små gryn med fingersalt bara för att. Inte för att det behövdes för smakens skull utan för att det behövdes för att han skulle få känna sig lite bättre.
jag har sett att P inte mår bra av det här. Jag ser det på hans sätt att röra sig så fort mr köksmästare är i närheten, jag ser det på hans sätt att förändra han sätt att lägga upp maten på. Finishen som mr köksmästare hela tiden vill uppnå blir bara förstörd av hans närhet. och det bara för dessa förbannade pikar.
Idag var det bara mr köksmästare och P i köket och det var något som dom (dvs mr köksmästare ) inte var nöjda med. Vi vet inte var det var, allt flöt som vanligt, gästerna fick vänta lite längre på maten än vanligt men annars var det bra. Men något var det som gjorde att dom inte var nöjda. Så när jag kom in i köket, när mr köksmästare var borta frågade jag P hur det var, om dom inte var nöjda med deras prestation idag. Då fick jag se hur P hade tårar i ögonen och märkte att han hade svårt att prata.
Det var så sorgligt, för P är egentligen en väldigt glad människa som bryr sig om andra. Han förtjänar inte att vara hackkyckling. Jag vet inte exakt vad som hade hänt men det var väl kanske droppen som fick bägaren att rinna över den dagen. Att chefen aldrig är nöjd, man har press på sig.
detta skulle ha publiserats igår men nåt gick fel så vi tar det idag.
Kommentarer
Trackback