dom där ljuden och te-drickarkvällarna. dom skulle vi vilja ha tillbaka.
jag hittade en snäll flicka som kunde skicka en massa Lars Winnerbäcklåtar till mig
Så nu har jag ägnat hela kvällen åt att lyssna.
På högsta volym, har jag lyssnat.
och när jag för en stund sedan stod i badrummet och fixade mig mindes jag plötsligt våra gamla internattider på Berga, sköna gröna Berga.
Det var te-drickarkvällarna inne i Amandhas ngt smutsiga men väldigt ombonade rum som först poppade upp i mitt huvud. Jag kom på hur vi brukade sitta, i början bara 3-4 st. Jag, Amandha och Moa. Kanske även Oskar, om inte Oskar kom med Erik senare. Sedan kunde det fyllas på med Nikki tillsammans med många, många fler. Både sånna man ville ha där och sånna man inte ville ha där. och ALLA drack te. och vi pratade om alla möjliga och omöjliga ting. Det var så mysigt. Amandha hade lixom alltid 18 olika sorters te att välja på och hade man tur kunde det även bjudas på rostmackor med nutella eller philadephia-ost.
Det var en sån där liten sak vi brukade ha för oss men som ändå betyder så himla mkt nu.
För mig iallafall.
Sedan kom jag och tänka på hur man kunde höra om kvällarna när Amandha drog igång sin lilla svarta cd-spelare och poppade Winnerbäck. För då visste man lixom att hon städade och då var det någonting som drog en dit. Man gick i strumplästen genom den alltid smutsiga och stökiga E-korridoren och vidare genom öppningen till D-korridoren där man ställde sig en liten stund i Amandhas dörröppning för att få lite som en varsågod och stig på- vink från Amandha. Det gjorde hon alltid genom att titta upp, le och gå och sänka volymen på sin lilla svarta Cd-spelare. Då gick jag alltid in och satte mig på sängen och tittade på när hon städade och vi pratade alltid om så bra saker.
Vi hade så mysiga saker för oss på Berga jämt. Vissa dagar blev man tokig för att man tyckte att det aldrig var någon som orkade göra ngt skoj.
Men det är ju nu. Såhär i efterhand som man uppskattar allt det där. När Moa klev in på mitt rum och vi började prata. och hur det sedan fylldes på med Oskar och Erik. och Erik sjöng alltid med till radion som jämt spelade Svenska favoriter.
och vi hade filmkvällar inne hos Johanna, och Sara börjar gråta av en chockscen i en skräckis så hon inte kan sova sen utan måste knacka på hos johanna mitt i natten och fråga om hon får sova på hennes soffa. (lite pinit det där ;) men jag blev verkligen rädd)
och när vi hade våran "Hur många kan man sova i en 90 säng på Berga" - kväll.
Jag kan säga att det inte gick så bra för oss. Vi kom fram till att max 2 går bra.
och Ponny-kvällarna med Allma. och barbackaridning på lillfjärtponnyn som ALLTID blev helt tokig, ungefär som en såndär mekanisk tjur ni vet. Jag förstår inte hur jag kunde sitta kvar.
och hur man gömde sig på fyllan för jouren, som en tjuvrökande liten 13-åring. och alla nertrampanden i vattendrag och diverse andra plaskiga vätskor och hoppande in i buskar och "jag kan gå rakt, jag måste öva mig, jag går längs den här linjen här" - för att sedan vingla raka spåret ner i diket. och allt bara för att inte bli, hör och häpna, utslängd från internatet under en tid! Men det var väl kanske för att det betydde så mkt för en att få vara där.
"En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen"
och oooj vad jag saknar "drum-drum-drum-ljudet" som min dörr till mitt rum alltid gjrode ifrån sig när någon öpnnade en korridorsdörr eller ytterdörren där nere. I början blev jag galen och försökte få bort ljudet, men det förstörde lixom allt. Så jag såg raskt till att få tillbaka det ljudet. och nu kan jag ligga här hemma om kvällarna och vänta på drum-drum-drum
jag saknar det så sjukt mkt.
Alltihopa! Det finns så mkt. En gång Berga-barn, ALLTID Berga-barn. Det går inte att komma ifrån.
Så nu har jag ägnat hela kvällen åt att lyssna.
På högsta volym, har jag lyssnat.
och när jag för en stund sedan stod i badrummet och fixade mig mindes jag plötsligt våra gamla internattider på Berga, sköna gröna Berga.
Det var te-drickarkvällarna inne i Amandhas ngt smutsiga men väldigt ombonade rum som först poppade upp i mitt huvud. Jag kom på hur vi brukade sitta, i början bara 3-4 st. Jag, Amandha och Moa. Kanske även Oskar, om inte Oskar kom med Erik senare. Sedan kunde det fyllas på med Nikki tillsammans med många, många fler. Både sånna man ville ha där och sånna man inte ville ha där. och ALLA drack te. och vi pratade om alla möjliga och omöjliga ting. Det var så mysigt. Amandha hade lixom alltid 18 olika sorters te att välja på och hade man tur kunde det även bjudas på rostmackor med nutella eller philadephia-ost.
Det var en sån där liten sak vi brukade ha för oss men som ändå betyder så himla mkt nu.
För mig iallafall.
Sedan kom jag och tänka på hur man kunde höra om kvällarna när Amandha drog igång sin lilla svarta cd-spelare och poppade Winnerbäck. För då visste man lixom att hon städade och då var det någonting som drog en dit. Man gick i strumplästen genom den alltid smutsiga och stökiga E-korridoren och vidare genom öppningen till D-korridoren där man ställde sig en liten stund i Amandhas dörröppning för att få lite som en varsågod och stig på- vink från Amandha. Det gjorde hon alltid genom att titta upp, le och gå och sänka volymen på sin lilla svarta Cd-spelare. Då gick jag alltid in och satte mig på sängen och tittade på när hon städade och vi pratade alltid om så bra saker.
Vi hade så mysiga saker för oss på Berga jämt. Vissa dagar blev man tokig för att man tyckte att det aldrig var någon som orkade göra ngt skoj.
Men det är ju nu. Såhär i efterhand som man uppskattar allt det där. När Moa klev in på mitt rum och vi började prata. och hur det sedan fylldes på med Oskar och Erik. och Erik sjöng alltid med till radion som jämt spelade Svenska favoriter.
och vi hade filmkvällar inne hos Johanna, och Sara börjar gråta av en chockscen i en skräckis så hon inte kan sova sen utan måste knacka på hos johanna mitt i natten och fråga om hon får sova på hennes soffa. (lite pinit det där ;) men jag blev verkligen rädd)
och när vi hade våran "Hur många kan man sova i en 90 säng på Berga" - kväll.
Jag kan säga att det inte gick så bra för oss. Vi kom fram till att max 2 går bra.
och Ponny-kvällarna med Allma. och barbackaridning på lillfjärtponnyn som ALLTID blev helt tokig, ungefär som en såndär mekanisk tjur ni vet. Jag förstår inte hur jag kunde sitta kvar.
och hur man gömde sig på fyllan för jouren, som en tjuvrökande liten 13-åring. och alla nertrampanden i vattendrag och diverse andra plaskiga vätskor och hoppande in i buskar och "jag kan gå rakt, jag måste öva mig, jag går längs den här linjen här" - för att sedan vingla raka spåret ner i diket. och allt bara för att inte bli, hör och häpna, utslängd från internatet under en tid! Men det var väl kanske för att det betydde så mkt för en att få vara där.
"En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen"
och oooj vad jag saknar "drum-drum-drum-ljudet" som min dörr till mitt rum alltid gjrode ifrån sig när någon öpnnade en korridorsdörr eller ytterdörren där nere. I början blev jag galen och försökte få bort ljudet, men det förstörde lixom allt. Så jag såg raskt till att få tillbaka det ljudet. och nu kan jag ligga här hemma om kvällarna och vänta på drum-drum-drum
jag saknar det så sjukt mkt.
Alltihopa! Det finns så mkt. En gång Berga-barn, ALLTID Berga-barn. Det går inte att komma ifrån.
Kommentarer
Trackback