som ett sädeskorn sås på våren..

Nu är farfar begraven..
Det känns ganska bra nu såhär i efterhand. Var grymt jobbigt då men så fort jag slängt ner rosen i graven, sagt hejdå farfar och lyssnat på alla andras fina ord om honom lättades en sten från mitt hjärta.

Det bästa med hela begravningen var att Klipp-olle stannade med kistan på kvarnbacken hemma hos farfar innan han körde vidare till kyrkan. Då fick vi chansen att säga hejdå, bara vi i närmaste familjen och farfar fick vara utanför sin kvarn en sista gång. Som Tina sa: det hade känts konstigt om dom bara åkt förbi..

och det hade det.

Tina lade en kvist från den stora tallen utanför kvarnen på kistan och Edvin hittade en tegelbit från kvarnen å lade brevid. När kyrkklockorna började ringa brast det och jag bara grät.. och grät.. jag hade gråtit på kvarnbacken oxå, men det blev annorlunda när jag hörde kyrkklockorna ringa, då var det verkligen dags.  

Nu ligger farfar brevid sin Marianne.. Efter 20 års längtan och väntan är dom tillsammans igen.

Kommentarer
Postat av: Mandy

Fy fasiken säger jag bara.. att nåt så naturligt som att dö kan bli så jävla jobbigt. Det är människoplågeri egentligen. att leva och dö. bara ett eveigt råtthjul som alltid slutar med att man ramlar ur


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback