Sara Bjur

Var inne i två hästbutiker igår.
Vill ju verkligen ha sånna där shaps i mjukt läder från mountain horse. Men så får man ju punga ut med 700 pennor oxå. Då är ju frågan, ska jag göra som jag alltid gör och tänka "ja men det har jag ju råd med"  för det har jag ju. Eller ska jag vara lite ekonomisk och inte köpa nytt utan använda det jag har?
Jag menar, är 2 par ridskor, ett par shaps, och två par ridstövlar för lite? Behöver jag plusa på ett par shaps till lixom.
Men å andra sidan, sen när började jag snåla med det jag vill ha? Det blir säkert roligare att rida om jag har nya fina grejor på mig :D

och tillråga på dom här shapsen provade jag ju självklart ett par svajndyra ridbyxor från pikuer oxå! jaja, vi får se till nästa lön och hur det blir med beställa från tyskland med Amandha!

Äändöörs är i norrköping länge den här veckan :( Kommer inte hem förens på söndag. Det känns skitdåligt.

Jag kan inte låta bli att irritera mig på Rosie på jobbet nu heller. Det går i perioder och nu är jag verkligen i en svacka med henne. Vi jobbar så jääävla olika och hon kan inte acceptera mitt sätt att jobba på, så nu orkar jag fan inte med hennes heller. Men jag ska hålla låg profil ett tag till, det kanske går över när Linda kommer tillbaka. Rosie har tagit över ledarskapet nu när Linda är borta och tror att det bara är hon som kan allt. Gaah, man blir galen.

När man verkligen behövde det som bäst kliver det tillbaka in i ens liv som en skänk från ovan.

Mandy is back!

Efter idag har jag fått helt nya hopp om det mesta! Ponyhesten, ridningen i allmänhet, ridklädes shoppande, Sushi, aah allt det där som man behöver i livet lixom. Nu har man ju gått i över 4 månader och varit utan så det känns bra att gamla old mandy är tillbaka i precis samma paket som förr, kanske något mörkare i hårfärgen men det var mycket klädsamt det med.

Det var verkligen kul att få rida för instruktör igen ( om man får säga så ;) ) Jag gillar lixom raka puckar, där man, ja, rakt och koncist talar om vad man ska göra och hur det ska va och under övningen ska man få  höra allt om och om igen tills öronen blöder och det sitter!

Hoppas verkligen att det blir av på söndag igen, vore sjukt skoj.
Men därimellan blir det förhoppningsvis hästshopping och sushi i sickla.
Först nya shaps från mountain horse och sen beställa ridbyxor från tyskland!

och när det är avklarat är vi tillbaka på banan igen! Med våra spontana sushikvällar o så :)
Jag är glad.

Jag har så lite och så mkt att skriva här att jag aldrig orkar ta tag i det längre.
Synd.
Det har ju hänt en del nu på sista tiden, en del nämnbara såhär i en blogg på internet, en del inte.
Jag vet fortfarande inte om jag lyckats acceptera att Farfar faktiskt är död. Jag är jätterädd inför begravningen. vet inte varför. Tror jag är rädd för att gråta inför alla. Om jag nu gör det. Jag tror det.

Sen har jag ju ett visst M-dilemma som jag fortfarande inte har kommit underfund med vad jag ska göra.. med.. (säger man så?) Det bästa är kanske att låta tiden utvisa det. (?!)

Hm, har jag gått å fått dyslexi på äldre dagar eller? Jag vet inte om jag skriver rätt nån gång idag..

Jag har investerat i en skinnjacka idag oxå, observera investerat i en. Det känns bättre för mig att se det som en investering eftersom den kostade ett o sju. Det känns mer ok då. 

Imorgon är det måndag igen och jag har fortfarande inte lyckats acceptera att jag är vuxen nu, inte går i skolan längre utan måste gå till jobbet varje dag. It sucks. Jag har mkt svårt att se det roliga i att arbeta. Även fast jag har kul på jobbet, även fast jag trivs med mina arbetskollegor, även fast jag har ett kanonjobb, även fast jag har bra lön. Jag förstår inte varför motivation tryter här..
Men men, dom här åtta å en halv månaderna har ju bara flyygit iväg. Så jag kanske överlever ett helt liv som glad arbetare..
proletärer..
(haha)

Hur börjar man ett inlägg som handlar om döden?

Det är mycket som cirkulerar i huvudet just nu. Minnen, döden, framtiden, att ta saker förgivet, måste bli bättre, det kanske var bäst ändå, sorg. Det är alltid svårt i förväg att veta hur man kommer hantera en sån här sak. Särskillt eftersom man har skjutit det ifrån sig hela tiden. Jag har aldrig varit med om det tidigare, trodde nog inte att det skulle ske heller ? inte nu iaf . man kan ju undra.

Farfar dog idag..

Han skulle ha blivit 87 iår.

Iår var det exakt 20 års sedan farmor dog.

Jag har tagit det ganska bra idag ändå. Det var värre igår när mamma ringde och sa att det var nära nu. Då var jag så himla rädd för att få beskedet, hur blir det sen? Man är alltid räddare inför framtiden än för det som redan hänt.

man vet vad man har, men man vet inte vad man får.

Jag fick bra stöd igår fast mamma å pappa var på landet. Fick vara med Anders hela dagen. Det var lagom hårda kramar, lagom mycket prat, lagom många kyssar i ansiktet. Det var perfekt för mig. På kvällen när jag kom hem ringde jag till landet. Pappa svarade men han ville inte prata så mkt. Sen satt jag med mamma i luren i 45 minuter. Det kändes skönt efteråt. Hon sa att farfar varit lugn hela dagen och verkade inte haft ont.

Jag hade svårt att somna igår. Det är svårt när man har sådär mkt i huvudet.

Mamma berättade när dom kommit hem från landet idag och pappa åkt iväg med bilen till garaget.

Farfar gick bort i förmiddags..
.. runt 11..

Jag är så glad att jag hälsade på på julafton, när han var pigg och glad. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Man tar så mkt förgivet hela tiden. Är det typiskt Sverige? Man talar inte om för sina närmaste hur mkt man tycker om dom. Man tar sig inte tillräckligt många stunder med familjen och släkten.
Sånt här får en att stanna upp och gå igenom hela ens bekantskapskrets. Det kan gå så fort att man inte hinner säga hejdå, eller säga förlåt, eller säga jag älskar dig, eller säga du betyder allt för mig eller säga tack för att du ställer upp. och när det väl har hänt är de försent. Man får inte direkt en till chans.