"Du kanske hörde, Farfar har lämnat jordelivet nu"
Hur börjar man ett inlägg som handlar om döden?
Det är mycket som cirkulerar i huvudet just nu. Minnen, döden, framtiden, att ta saker förgivet, måste bli bättre, det kanske var bäst ändå, sorg. Det är alltid svårt i förväg att veta hur man kommer hantera en sån här sak. Särskillt eftersom man har skjutit det ifrån sig hela tiden. Jag har aldrig varit med om det tidigare, trodde nog inte att det skulle ske heller ? inte nu iaf . man kan ju undra.
Farfar dog idag..
Han skulle ha blivit 87 iår.
Iår var det exakt 20 års sedan farmor dog.
Jag har tagit det ganska bra idag ändå. Det var värre igår när mamma ringde och sa att det var nära nu. Då var jag så himla rädd för att få beskedet, hur blir det sen? Man är alltid räddare inför framtiden än för det som redan hänt.
man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Jag fick bra stöd igår fast mamma å pappa var på landet. Fick vara med Anders hela dagen. Det var lagom hårda kramar, lagom mycket prat, lagom många kyssar i ansiktet. Det var perfekt för mig. På kvällen när jag kom hem ringde jag till landet. Pappa svarade men han ville inte prata så mkt. Sen satt jag med mamma i luren i 45 minuter. Det kändes skönt efteråt. Hon sa att farfar varit lugn hela dagen och verkade inte haft ont.
Jag hade svårt att somna igår. Det är svårt när man har sådär mkt i huvudet.
Mamma berättade när dom kommit hem från landet idag och pappa åkt iväg med bilen till garaget.
Farfar gick bort i förmiddags..
.. runt 11..
Jag är så glad att jag hälsade på på julafton, när han var pigg och glad. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Man tar så mkt förgivet hela tiden. Är det typiskt Sverige? Man talar inte om för sina närmaste hur mkt man tycker om dom. Man tar sig inte tillräckligt många stunder med familjen och släkten.
Sånt här får en att stanna upp och gå igenom hela ens bekantskapskrets. Det kan gå så fort att man inte hinner säga hejdå, eller säga förlåt, eller säga jag älskar dig, eller säga du betyder allt för mig eller säga tack för att du ställer upp. och när det väl har hänt är de försent. Man får inte direkt en till chans.
Det är mycket som cirkulerar i huvudet just nu. Minnen, döden, framtiden, att ta saker förgivet, måste bli bättre, det kanske var bäst ändå, sorg. Det är alltid svårt i förväg att veta hur man kommer hantera en sån här sak. Särskillt eftersom man har skjutit det ifrån sig hela tiden. Jag har aldrig varit med om det tidigare, trodde nog inte att det skulle ske heller ? inte nu iaf . man kan ju undra.
Farfar dog idag..
Han skulle ha blivit 87 iår.
Iår var det exakt 20 års sedan farmor dog.
Jag har tagit det ganska bra idag ändå. Det var värre igår när mamma ringde och sa att det var nära nu. Då var jag så himla rädd för att få beskedet, hur blir det sen? Man är alltid räddare inför framtiden än för det som redan hänt.
man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Jag fick bra stöd igår fast mamma å pappa var på landet. Fick vara med Anders hela dagen. Det var lagom hårda kramar, lagom mycket prat, lagom många kyssar i ansiktet. Det var perfekt för mig. På kvällen när jag kom hem ringde jag till landet. Pappa svarade men han ville inte prata så mkt. Sen satt jag med mamma i luren i 45 minuter. Det kändes skönt efteråt. Hon sa att farfar varit lugn hela dagen och verkade inte haft ont.
Jag hade svårt att somna igår. Det är svårt när man har sådär mkt i huvudet.
Mamma berättade när dom kommit hem från landet idag och pappa åkt iväg med bilen till garaget.
Farfar gick bort i förmiddags..
.. runt 11..
Jag är så glad att jag hälsade på på julafton, när han var pigg och glad. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Man tar så mkt förgivet hela tiden. Är det typiskt Sverige? Man talar inte om för sina närmaste hur mkt man tycker om dom. Man tar sig inte tillräckligt många stunder med familjen och släkten.
Sånt här får en att stanna upp och gå igenom hela ens bekantskapskrets. Det kan gå så fort att man inte hinner säga hejdå, eller säga förlåt, eller säga jag älskar dig, eller säga du betyder allt för mig eller säga tack för att du ställer upp. och när det väl har hänt är de försent. Man får inte direkt en till chans.
Kommentarer
Trackback