Sara Bjur

Hej Publiken!
Idag ska vi ta upp ett samtalsämne som jag tror många gärna skulle diskutera. Har ni några frågor om det som tas upp kan ni skicka en anonym kommentar till mig. Detta läggs inte upp på webben och vi kommer inte att ge ut/avslöja era namn, adress, telefonnummer, vad er mamma heter, när ni bajsade senast och att vi vet att ni igentligen är oskulder! Vi lovar!
Dagens samtalsämne är:
LEK!

Hm, nu förstörde jag ju det seriösa med den här bloggen. Faaan, jag hade verkligen tänkt att jag skulle skriva en seriös blogg idag och verkligen diskutera, analysera, reflektera och ööh. ja.. Men. Nej, nu blev det inte så seriöst längre. jajaa, vi provar väl ändå.

VARFÖR?! tycker man inte att det är kul att leka längre?
Igår när jag pratade i telefon med Linn pratade vi just om hur kul vi hade när vi var små och lekte häst! Vi var så sjukt seriösa att vi verkligen trodde att vi ägde ett 20 tal hästar, 1 ridskola med massa elever och sådär. Vi kunde springa hur långt som helst, hur fort som helst, hur länge som helst bara för att vi lekte att hästarna hade rymt! och jag kommer ihåg så väl hur jag verkligen såg det framför mig. Hur den lilla vita welsh ponnyn, det bruna halvblodet med 3 vita strumpor och skjuten stjärn, den lilla svarta shettisen sprang där. och vi jagade dom! Vi gjorde upp foderstater, planerade in i minsta detalj inför "ridlektionerna" så att inte hästar skulle behöva "gå" mer än 2 ggr per dag, inte hoppa mer än 2-3 ggr i veckan etc.

Vi kunde stå i timmar och skrika som ridlärare i våran "ridbana" på våra "elever". Men i själva verket stod vi och tittade på ingenting med våra pärmar i handen. Gud va kul vi hade. Vi kunde rita upp ett helt stall i sanden i en park med boxar för 25 hästar och komma ihåg vilka hästar som stod i vilken box. Utan att ha riktiga hästar där.

Förr-förra helgen när jag var ute på landet och gick in i stallet ( en gammal ladugård med 2 ditbyggda spiltor" ) blev jag helt nostalgisk när jag hittade våra ridlärarpärmar och avbokningspärmar och allt. Jag blev helt chockad när jag började titta i dom och fick se hur mkt planering det låg bakom allt. Jag hade suttit vid datorn och ritat rutmönster där jag kunde kryssa för om "mina elever" var där och allt. Det går inte ens att beskriva hur planerat det var.

Då hade jag sån lust att börja om igen, och fortsätta leka för jag kom ju lixom ihåg hur skoj det var. Men även om jag skulle försöka, skulle det inte bli lika kul. Men det värsta av allt är:
att om man försökte och inte kände nån slags löjlig press på sig att folk skulle tycka det var konstigt att en 18 årig tjej lekte häst hade jag nog tyckt det kunde vara ganska kul ändå. Om man bara kunde släppa till och inte tyckte det var pinsamt. Jag har ju en 7 årig kusin, hon skulle säkert bli jätte glad om jag lekte häst med henne, men jag skulle ÄNDÅ inte kunna släppa till och stå där ensam mitt ute på en åker och skrika på ingenting på precis samma sätt som jag gjorde då. vaarför kan man inte bara kunna få tycka det fortfarande var lika kul att leka häst som man tyckte när man var 8 år?