Sara Bjur

Fan va obeskrivligt skönt det är att umgås med hästar ibland.
Slippa att inget kan få vara planerat och klart nån gång. Slippa att allt måste ändras, skjutas upp, ljugas om.
Jag vill veta när, var och hur.

Men det är fan inte ofta jag hittar nån som verkar dela den åsikten med mig.
Skulle vara Dixter då.. Han går dit jag pekar. Fan att det ska vara så kort tid kvar innan han åker. Det är lixom nu det börjar lossna. Det var bara en månad sen han verkligen började reagera på mina visslingar vid hagen.
Nu kommer han alltid fram och ser glad ut!
Idag lät han mig klänga vid hans ben i boxen när jag bara kände en jävla massa motgång. Då tryckte han mulen mot min arm som uppmuntran och fortsatte sedan äta medan jag satt där, med pannan mot hans underarm och armarna om hans tussiga ben. Det var skönt och gav mig så mycket styrka. . .
Åtminstone fram till nästa nederlag efter att jag åkt därifrån.

Det är med tungt hjärta jag börjar inse att jag snart inte har nån häst att åka till mer. Man fäster sig så lätt..

Jag vet inte vad jag ska säga.. jag känner mig bara så jävla sårad.

Häromdagen fick jag veta hur farligt och otäckt och ledsamt det kan vara att ta saker för givet, att inte utveckla och att falla in i vanor.
Det skrämde mig så mycket att jag grät.
Massor, först inombords men sen utåt med.

Jag håller på att öva mig, som jag brukar säga.
Jag ska bli bättre och använda de små grå jag faktiskt har i huvudet. Vara lite kreativ och överraska och hjälpa. Hoppas att det räcker till. För jag vill inget hellre än att räcka till. För alla och för speciella.

Nu är det ett litet orosmoment. Det där med att räcka till. Men jag tror det blir bra nu, bara det inte blir för mycket och löljigt!

I måndags hade Berga årets studentskiva och jag blev inbjuden av Stephie. Jag tackade mest ja för att jag antog att Amandha skulle gå och för att det kanske kunde bli liiite skojjigt att träffa en del av folket som med stor sannolikhet skulle vara där.

Men ack så fel jag hade! - På alla fronter - Det var nog fanken den roligaste utekvällen ever, eller åtminstone på hur länge sen som helst.
Vi började kvällen med Sushi, på min och Mandy´s sushirestaurang här nedanför mig.
Det var jag, Amandha, Johanna och Madde med sin andra hjärnhalva Anne (hihi).
Bara det var ju trevligt, och vi tittade på när johanna åkt ett helt galet fylletävlingslopp rakt ner i en iskall sjö iklädd jesus med den heliga gralen i högsta hugg där uppe i norrlandstrakterna.

Vidare bar det hem till Anders, han var förstås inte där men det hindrade inte oss att inta lägret för lite Moscato och andra alkoholhaltiga drycker... När vi kände oss lite lagom småberusade och glada i hatten traskade vi till bussen för att låta den ta oss till Hirschenkeller (sjukt jobbigt ord att skriva by the way).

Fram kom vi och jag hann inte ens hänga in jackan förens jag hörde ett moa-vrål och och en liten sälunge kastar sig över mig och jag med nöd och näppe kan hålla mig på benen. Det var det första, det sista och det ända jag såg av Moa den kvällen. Senare hörde jag att hon blivit utslängd.

Det blev fler kära återseenden än jag trodde och det blev inte alls sådär äckligt och krystat som jag först trott. Till och med Jenny verkade faktiskt ganska glad över att träffa både mig och Madde, och om nu så inte var fallet så döljde hon det lika bra som vi isåfall gjorde ;) Nej men.. Skämt och sido.
Den ända som var en lite partypooper var väl isåfall Stephie-lång. Hon gav oss först en jävligt otrevlig, falsk och rätt avundsjuk blick. Så henne hälsade jag inte på förens långt senare när hon såg att jag sett henne och gick fram själv.

Men ett av de roligaste återseendet var nog att få träffa Erik! Det var så längesen och då mindes jag så väl hur han alltid låg på min säng och sjöng med till lugna favoriter medans jag, Moa och Amandha satt och babblade om allt som vi alltid babblade om. Det var så roligt för vi blev så glada båda två! Efter att blygheten släppt.

Det var nog inget som var dåligt den kvällen, förutom möjligtvis min drink jag fick när jag bad om en:
God, läskande och spritig drink. Jag fick en drink som bara smakade Apple sourz.

Efter att festen var över blev vi hämtade med bil, (jag, madde och Mandy) av Anders och Zeb. Vidare bar det på en liten efterfest hemma hos Anders. Där några av oss fortsatte dricka och några tillslut slocknade i soffan. Dagem efter fick jag lite insiderfakta av Zeb, som hade den äran att dela soffa med dessa två fantastiska flickor att det hade varit som ett helt sågverk i rummet då båda två snarkat sig igenom hela natten. Haha.
Dessutom att Amandha försökt strypa Zeb en gång oxå.

Jag kan ju säga att jag skrattade hjartligt när jag fick höra om den natten! Haha.