Clear round på färingsöridsällskap
Verkligen över förväntan. Hade räknat med att vi skulle komma fel på alla hinder och att det verkligen inte skulle se bra ut, men så blev inte fallet.
Kl 05:30 ringde klockan, och både jag och Anders var så trötta att vi var pigga..
Upp kom vi och det bar iväg mot stallet. Lastning och allt gick bra, vi kom iväg lite senare än planerat men det gjorde inte så mycket.
Eftersom Josefine var banfunktionär i min klass blev jag lämnad ensam med framridning och vilsegående vid starten. Dessutom fick jag själv ta mig in i ridhuset, hitta banskissen och försöka gå banan då Josefine var tvungen att hålla i hästdjuret. Trots detta gick det bra, jag hittade Agnes och Malin som oxå är från rastaborg så jag slog följe med dom.
Hindrena var ju löjligt låga men jag fick en chock när jag såg hur mycket yta man hade att rida på, det var tre mil mellan varje hinder, så han hade alla chanser i världen att dra iväg satan och bomba över alla hinder.
Efter det kastade jag mig upp på Dixter och började rida fram. Jag var start nummer 7 så jag hade inte hur mycket tid som helst.
Även fast det blåste och han var lite spänd i början lyckades jag lugna ner honom jättemycket och han lyssnade fin fint när jag hoppade fram.
Sen vart det min tur!
Jag var inte speciellt nervös, banan var enkel förutom de långa ytorna. Efter första hindret försvann det mesta av pirret jag hade för att komma fel! och efter det gick allting för snabbt. Det var ju klart på en gång! :(
Fick en liten black out innan de två sista hindrena, men det får jag alltid, så då red jag bara som vanligt på instinkt.
Dessutom hade jag ganska lång tid på mig att fundera med tanke på de många milen mellan hindrena!
Jag är hur glad som helst, fast det bara var 60 cm, så var det här stort för mig och helt lagom som första tävling för mig!! Min första riktiga riktiga tävling!
Jag har kommit till insikt
Det kom verkligen över mig häromdagen, tror det var igår. Jag kom på att jag inte vill jobba på Spring i all evighet, (vilket på nåt sätt alltid har varit en självklarhet, men inte en sånhär klar självklarhet) Helt plötsligt fick jag en enorm längtan till Janne´s grossistbutik för hårfrisörer.
Han har frågat pappa två gånger om jag inte söker jobb, för han skulle så gärna vilja att jag jobbade nere hos honom, och så har han varje gång avslutat med.. Fast hon har väl förstås jobb och vill väl inte sluta.
Han har ju verkligen rätt, jag haar ett jobb och jag vill inte sluta, tror jag. Eller nej, det vill jag ju såklart inte. Jag trivs jättebra, men jag kan inte låta bli att gå runt att irritera mig på Johan och hans sätt att driva restaurangen på. Sådär som jag alltid känt vart jag än har praktiserat och vart jag än har jobbat..
Kommer du ihåg Madde? Jämt när vi pratade om hur vi skulle driva vår travverksamhet?
Jag tycker att det är roligt att ta hand om gästerna och har nog lite som en tävling inombords att hela tiden se till att gästerna ska vara nöjda. Jag vägrar släppa en missnöjd gäst, gör allt tills det inte går mer, och varje gång någon går från restaurangen glad ser jag det som en vinst.
Men samtidigt med det här, är jag så satans trött på att varje morgon skära citron, och varje eftermiddag putsa 20 kilo bestick, att alltid gå runt och irritera mig på att Rosie fortfarande kokar kaffet alldeles för tidigt, eller stället ut mineralvattenflaskorna på konferansen så tidigt att bubblorna försvinner, eller att jonathan alltid är så lat, eller att Anna tror att hon inte är lat och pratar om alla andra som att dom är det och inte hon.
Jag undrar hur jag är?! Jag är den som klagar, och säger till, och ringer till konferansen när dom fortfarande efter ett år inte talar om när gästerna blir fler, eller när dom är allergiska, eller är försenade. Jag är den som säger till Johan när vi lackar på honom medan de andra står kvar ute i baren och tisslar.
Är jag också lat? Lämpar jag också över allt på alla andra så att inget blir gjort? Tror jag att jag är en av de bättre, och en av de drivigare på spring utan att det är så.
Jag vet av erfarenhet att jag är grymt bra på att skylla på andra (det är nog mer än regel än ett undantag). Men frågan är om det verkligen gäller på Spring.
Ska man sluta bara för att man börjar irritera sig lite på småsaker? Eller blir det bättre om man tänker bort det, fortsätter säga till och försöka förbättra? Eller när vet man när man kommit till den punkten när man är färdig på ett ställe? Jag har ingen aning, för jag har en förmåga att tröttna på saker om jag håller på för länge. När ska jag komma över det? När vet jag om det är dags då lixom? Så kan jag ju inte hålla på hela livet!
Så när jag har tröttnat på mitt jobb efter ett år, ska jag byta då?
Eller när det börjar ta emot med min pojkvän lite, ska jag byta då?
eller när jag råkar tröttna på mina barn efter ett år, ska jag lämna tillbaka dom då?
Hur mycket ångerrätt har man lixom.. Jag tror jag får skärpa mig lite.
och nu ska jag ju få bli fast anställd..! Det är ju en superchans. Den kan jag ju inte bara lämna.
Tänk på alla mina kompisar som knappt har ett jobb.
Dessutom ser det ju bra ut att jag har varit på en arbetsplats länge och dessutom varit fast anställd.
Jag ska vara kvar ett tag till!.. Så länge jag bor hemma och klarar mig på en halvtidslön ska jag vara kvar. Men sen! Då ska jag prova något nytt. Kanske verkligen gå en Make up artist kurs, (så kanske jag kan få den där bögkompisen jag alltid velat ha oxå) Det ska bli kul. Jag får se framtiden som en morot! Jag menar Spring kanske öppnar totalt nya portar för mig.
Men jag skulle så gärna vilja prova något nytt nu..
För att hylla Elviras spriproblem! ;)
Frågan är ju om inte Elias hade klarat bilbygget bättre själv.
Han var ju den ända som drack Cola ;)
Anders har gjort illa sig och valde självklart sina finaste plåster!
Vem är starkast om inte bamse lixom!
Benke pappartzifotograferar kändisparet!
... och efter den här kvällen konstaterade nog alla att Tysken aldrig någonsin kommer få köpa en Supra ..
och att Elvira aldrig kommer lära sig städa!
helt värdelös på bloggrubriker
Jag ringde Amandha idag när jag gick till jobbet. Det var kanonkul att prata med henne igen! Förutom att hon hade lite tråkiga saker å berätta om sitt jobb. Men det kändes ändå bra efteråt när vi bestämde att vi skulle ses nån gång, kanske nästa vecka!
Gaah! Vad trött jag blir på att kockarna på jobbet är så jävla rädda för att sitta i skiten. Hur ska vi någonsin få Spring att åtminstone gå på plusminusnoll när vi så fort det tar emot lite måste börja neka gäster. Jag är så jävla trött på att dallta med dom och försöka förklara att dom är duktiga och även fast vi inte haft knappt någon negativ kretik från gästerna sen vi öppnade igen efter julen kan dom ändå inte ta åt sig det och börja köra på riktigt.
Jag ger fan upp.
Idag var jag och köpte en svart V-ringad kofta och en vit piké tröja, tänkte att det kunde passa bra att rida i. Känns lite over do it att rida i kavaj, särskillt som jag isåfall skulle behöva köpa en. Dessutom vet jag att Josefine antingen ska rida i klubbjackan eller med en svart dunväst, om det, som hon sa, inte ser helt fuckat ut med säkerhetsvästen under.
Vi är verkligen i fullt schå med att planera inför det här nu. Även fast det bara är en klubbtävling så är det jättemycket att tänka på ändå, eftersom vi ska åka iväg. Det är ju allt från transporthyra till chaufför till packning etc.
Och hur vi ska lägga upp allt dagen innan! Det är inte lätt..
Ridbyxepanik
Satte mig och letade på internet efter beggade vita ridbyxor.
och så hittade jag en tjej på bukefalos som sålde sjukt mycket grejer.
Bland annat schyssta vita ridbyxor för 200 spänn typ.
Jag ringde henne och hon kunde inte ses förens på torsdag.
Så på torsdag ska jag gå tidigare från jobbet och hinna prova byxorna innan jag ska ut till stallet. Men tänk om jag inte kan ha dom då. Ska jag rida i svarta byxor då eller? Det är ju inge kul.
För när ska jag annars hinna hitta ett par andra som inte kostar över 1000 spänn.
Jag hinner inte åka och panikshoppa på hööks. Jag kommer antagligen inte hinna titta på fler annonser. För sen på fredag ska jag ut till stallet igen och packa alla grejer och på lördag åker vi bajstidigt. Mitt sista alternativ då är att handla nånstans i stan innan stallet på fredag men då blir det ju as dyrt.
Jag vill faktiskt vara lite fin.. och sen då, vad ska jag ha på mig på överdelen, jag har varken en kavaj eller tänker köpa en. Det står "Hel och ren" i proppen men jag vill inte vara ful ändå.
Nu vill jag bara åka å prova dom där byxorna!
Sara ska på hesttävling :)
Jag och Josefine ska åka iväg med Dixter till Färingsö ridsällskap,
(det är till o med bortamatch, superlycklig) haha.
Jag kommer bara rida 60 cm clear round, fegade lite på grund av min arm och på att jag inte hoppat dixter ordentligt någon gång. Vill ta det säkra före det osäkra och hellre komma hem lycklig med en bra insats i ryggmärgen än att ha ramlat av eller nåt. Josefine kommer antagligen rida LD:n.
Det här ska bli urkul och jag har även fått Anders till att köra oss. Vilket är ännu skojjigare. Han kommer antagligen lacka satan på mig för att jag kommer sitta å tjata om att han ska köra försiktigare och långsammare och dittan och dattan hela vägen men men.. Det ska väl ett förhållande klara? ;)
Än så länge har jag iof inte tagit ut nåt i förskott, ska verkligen göra klart för honom vad det innebär att åka på hästtävling först men.. Vi vill ju inte behöva stryka oss.
Nån som har en kavaj och ett par vita ridbyxor till övers?
"Anders är sååå snygg" citerat av en mästare
Konstaterat: Jag ligger efter i bloggandet.
Man kan väl säga att jag "känner mig trampad på.."
I lördags hände det där som jag och Sofie har diskuterat så många ggr på våra gemensamma uteritter när vi för glatta livet kommenterat, klagat, klandrat och anmärkt på ridskolans sätt att hantera privatstallet.
Vad händer om man ensam på en uteritt blir avslängd och liggande??
Ja nu var det väl inte riktigt lika dramatiskt som ett avkast med medvetslöshet eller förlamning som följd men.. (Vem tycker inte om att överdriva??) Jag fick iallafall svaret på vad som kan hända om man blir avslängd ensam på en uteritt på rastaborg..
Den här lördagen hade jag ingen som kunde följa med mig på min uteritt och jag tror nog att det var lite därför jag valde att rida barbacka, eftersom jag kunde bestämma tempot själv då jag var ensam (så länge jag hade kontroll på hästen alltså, haha) Allt gick skitbra halva ridturen och jag satt tillochmed och funderade på hur jag skulle berätta för Josefine hur bra det hade gått. Livsfarligt att tänka så innan man är hemma, jag vet. Men nu gjorde jag det och väl framme på mitten, när man kommer ut på öppna fält blåste det massor och han blev lite trippig. Kastade sig till och med engång för lite fladdrande balplast och så brukar han inte bete sig.
Så varför valde jag då att Galoppera längs åkerkanten där vi alltid brukar skritta, trots att han blev triggad av blåsten? Jo, för då skulle han ju inte tycka att det var en lika big deal på sista galoppstreckan innan man rider hemmåt igen där han nästan alltid brukar dra med en.
Hur som helst kortade jag tyglar och fattade galopp från skritt, resultatet blev en jävligt fyrtaktig travgalopp. Jag försökte sakta av igen eftersom jag kände att nåt var på G. Då drog han ner huvudet och dundrade iväg i denna märkliga galopp. Jag höll mig kvar och fortsatte försöka bromsa, men tillslut tog nog den busiga delen av Dixters hjärna över och han bara råkade skjuta upp ryggen samtidigt som han kickade lite med båda benen så att jag gjorde en Saltomotal över halsen på åbäket.
Därför var det rätt oundvikligt att han skulle trampa på mig. Vänsterarmen nedanför armbågen tog det mesta stryket men jag kände oxå ett tryck mot bröstet och hann tänka nu är det kört. (med tanke på hur många gånger jag legat under hästar). Det var oxå då jag släppte tygeln...
.. Efter att ha fått skåda min söta ponnys tjocka lurviga mage för 1 sekund reste jag mig upp, och tittade vart han tagit vägen. Jag hann se honom stanna upp och titta på mig, som för att försäkra sig om att jag levde och sen sticka hemmåt.
Det var då jag ringde Sofie:
- Nu är det kaos, nu har det hänt..
- Jag tar bilen och letar.
Jag började gå hem, efter en kilometer upptäckte jag att jag fortfarande höll i ridspöt. Jag hade tydligen aldrig släppt det.
Det var oxå då jag började känna smärtan i armen, drog upp tröjan och beskådade mästerverket. Knallblå, rödprickig av trasiga blodkärl och toksvullen. Vajjert!!
Slutet gott, allting gott. I princip framme vid stallet behagade Mirka komma med fyrhjulingen och jag fick göra entré utanför stallet framför 7 ponnyer med ryttare och en 10 andra nyfikna åskådare. Jag bjuder på den, jag levde och min häst bröt varken nacken eller blev påkörd.
Hur lösa??
Det har gått förvånansvärt bra med läkningen av armen. Eller svullnaden har gått ner massor och jag kan lyfta på armen och greppa saker. Det ända är att jag fortfarande inte kan anstränga den nästan nånting, vilket innebär att jag knappt kan jobba.
Nu när svullnaden lagt sig har jag börjat känna av armbågen mera, därför har jag bestämt mig för att gå till läkaren. Gick dit idag men väl framme på Cityakuten upptäckte jag att röntgen hade stängt 2 min innan! Så imorn går jag ner och hänger på låset kl. 08.00.
Efter min lilla incident är det inte mycket som kan gå mer fel på Spring tror jag.
Det har blivit ett litet ironiskt skämt där numera, ja det här med att vi inte har någon personal alltså.
Servisen:
- Linda heltidssjukskriven pga gravidkrämpor av olika slag.
- Rosie bortrest en vecka till.
- Jonathan fick två sprickor i revbenen efter snowboardcrash i Åre.
Måste nästan citera denna härliga Chilenare: "Det är ju det jag sagt hela tiden, utlänningar ska inte hålla till i skidbacken" Han har börjat kunna bära den här veckan, eller om inte annat kör han ändå.
- Jag själv, den historien har ni ju hört nu.
Anna är den ända hela ordinarie servitrisen vi har.
Köket:
- Johan har sina 10 pappadagar mitt i allt detta eftersom han fick barn i lördags.
- Persson jobbar bara ibland av okända orsaker.
Nu har vi alltså bara Jonatan och Patrik där.
För att vidare krångla till allt ännu mer på grund av att båda våra Chefer är borta + att Rosie inte heller är här har i princip hela driften av Spring lagts på mina otroligt starka axlar! GREAT! Därfär och särskillt efter denna helvetiska dag har jag nu själv utsett mig till ägare, drifftansvarig och chef för hela Springs verksamhet.
Officiellt har jag bara ansvaret (som det är uttryckt) men men..
Numera har jag hittat ett fantastiska sätt att hålla humöret, modet och motivationen uppe! jag går lite som en psyksjuk och säger ordet .. Motivation .. för mig själv hela dagarna. Det hjälper mig att, när allt skiter sig och folk lägger mer ansvar på mig än vad jag klarar av att se detta BARA som ett sätt för mig att utvecklas på.
Man måste satsa !
På senaste tiden har även min ridning fått en liten skjuts påvägen! Förra onsdagen åkte jag och Josefine ut till Dixter tillsammans så att jag kunde få hjälp med min ridning. Det var bara positivt och gjorde väldigt mkt för mig! Hoppas bara att det håller i sig nu eftersom jag inte kommer kunna rida på ett tag.
Då bestämde vi även att jag skulle anmäla mig till Ewa Glebenius dressyrträningar i vår.
Det har jag gjort nu och har hittills 3, eventuellt 4 träningar inbokade! Det känns jättekul! Hoppas bara att jag trivs med henne, jag har ju en förmåga att inte klaffa med mina ridtränare.
Tillråga på allt blev även en liten klubbclear round nämnd här i dagarna. Isåfall äger den rum på Färingsö om två veckor. Jag är rädd! men excited. Hoppas armis har kommit på bättre tankar och läkt helt tills dess.
Framtid !?
Nej den är inte officiellt nämnd än. Jag har några trådar att dra i, en del förslag är nämnda och tänkta.
Dela en stor häst med Josefine till nästa år, en tävlingsbar.
Prata med Amandha.
Prata med Philippa.
Den som lever få se.
The never ending story
När vet man när det är dags att sluta?
Kanske när armen börjar ömma pågrund av överansträngning när jag skrivit?
eller när man bara känner att man kanske kommit till den längden där ingen orkar läsa?
eller när man tänker börja prata kompromisser med sig själv genom bloggen?
eller när man inte kommer på något bättre avslut än att nämna Anders.
Inte bara för att han påpekade att han inte blir nämnd så ofta, utan oxå för att jag tycker om honom, med eller utan bil så mkt att jag får skavsår i hjärtat när han är i norrköping eller i garaget.