Folket hyllar Lotta, eller jag gör iallafall!
************************************************************
Jag tycker om människor som förstår andra människor.
En sån människa är Charlotta Lindgren. Den människan har lixom förstått mig från första dagen vi träffades. Hon fick mig lixom att.. hm.. öppna ögonen och inse att, det finns faktiskt de människor som VILL hjälpa mig och VILL lära mig någonting. Det känns tryggt att ha en sån människa i sin närhet. Jag har alltid upplevt att hästfolk bara skiter i mig och tycker att jag är nåt jävla medel, som betalar för min ridning men som man inte behöver lära nåt.
Då är det bra att sånna som Lotta finns. Hon är alltid trevlig, ser alltid till att jag får vara med och titta och peta. Bara en sån liten sak som att jag fick en hundring av henne igår för att jag ridit två hästar, kört med trumpern på två och magnetat en. "Som en liten uppmuntran" "Jag tycker man ska belöna folk när de hjälper till, även om det inte är med så mycket". Sånna där människor skulle hästvärlden må så himla mycket bättre av om dom blev fler.
Se bara på Jim och Sussie. Fy fan va vi har slitit hos dom och iof, har vi haft jävligt kul och jag har lärt mig sjukt mkt. Men ändå. Vi har varit där på "20 dagars praktik". Vi har jobbat dygnet runt, alltifrån mellan 10 - 16 timmar per dag + helger och efter att praktiken varit slut har vi om man räknat ihop det jobbat 28 dagar, som praktikanter. Utan ens en liten tia som tack för hjälpen. Vi har ALDRIG klagat när vi jobbat som om vi vore betalda anställda när som helst, vart som helst, till och med varit barnvakter om kvällarna när vi igentligen har slutat och tänkt gå o lägga oss tidigt. Men ändå har vi aldrig fått någonting som tack.. och jag har tagit det. Jag har inte klagat.. men ibland känner man att det är nog. Man vill inte ta hur mkt skit som helst. Jag orkar inte leva ett liv som går enbart ut på "just smile and wave" hela tiden. Tacka och ta emot.
Därför tackar vi för att sånna människor som Lotta har skapats, som tänker på alla. Hon behövs för att man ska orka fortsätta.
Tack Lotta!
*********
<Ett litet halvår tidigare>
Mor - Sara, vill du följa med på påskfrukosten i kyrkan?
Sara - Hmm... Jaa okej då, jag följer med om jag får övningsköra!
Mor - Okeej, men jag vet inte om 2CV:n startar.
Paps - Du kan få övningsköra i mercan!
Sara - Vågar du det.
Paps - Ja jag vågar.
Sara - Men jag vågar inte.
Paps - Men det är lugnt, den är jätte försäkrad!
Fairytaile Of New York ?
Knepet är att se till att man inte dör i väntan på det goda livet!
***************************************************
Ibland kan det var knepigt att ta sig fram. Särskillt om man bor långt ut på landet. Och om det till råga på allt är söndag, och ens föräldrar tror att man är någon helt annanstans än vart man i själva verket är. Då blir det lilla knepiga till ett mycket stort världsligt problem. Räknar man sen ihop allt det här med att hästarna ska tränas idag också. Ja, då kan det mycket stora världsliga problemet mätas med, nåt i stil med andra världskriget...
Ska man behöva planera sin framtid till punkt och pricka? Ha exakta mål och ståndpunkter för att kunna ta sig igenom livet? Ska man till och med ha planerat sitt eget självmord, utifall att man någon gång, någon dag i livet skulle vara tvingad att ta sitt liv?
Jag pratade en gång med en 20 årig man som tog sig friheten att dömma andra och levde efter sina egna lagar och förordningar för att (som han uttryckte sig) få största möjliga handlingsfrihet. Jag frågade honom hur han hade tänkt leva sitt liv..
Då fick jag en detaljerad beskrivning med vad han skulle börja med och vad han skulle sluta med, och vad han exakt skulle lyckas med där emellan. Han skulle störta det ena med det tredje och jag vet inte vad. det var höga mål. Så jag frågade: vad gör du om du inte lyckas? Då svarade han, då sätter jag ett skott i pannan och tar mitt liv. För ett liv utan planering och precisa framtidsplaner är inte ett värdigt liv.
Denne man fick mig att tända till när han efter att jag råkat använda sk skriftligt talspråk i den andra meningen vi skrev till varandra, där jag stavade egentligen med > i < kallade mig för en person med dålig karaktär. Det var alltså så vi började vi våra vilda diskussioner. och jag tyckte verkligen den här människan verkade vara sjuk i huvet (eller ursäckta mig huvudet). Fast det kanske var lärorikt att diskutera, än en gång med någon som hade helt andra livsvillkor och mål. Jag vet inte.
Å andra sidan har jag väl åtminstone honom att tacka eftersom jag aldrig mer kommer av misstag använda slang, eller skrifftligt talspråk i en svenska uppsats i skolan.
Tack C som tog sig friheten att dömma andra.
*******************************
Tack så mkt!
Tack för danserna
Tack för tårarna på kinderna
och stjärnorna på himlarna.
Jag undrar varför det inte snöar längre till jul.
som jag minns det så var det alltid snö på julafton och sånt där men
det kanske är en efterkonstruktion
spelar kanske inte så stor roll heller.
håkan hellström
Kärlek och psykiska sammanbrott.
Det sägs ju att, har man tur i spel har man otur i kärlek och har man tur i kärlek, då har man otur i spel.
Men jag har då inte tur i något av det. Spel har aldrig varit min grejj, särskillt inte om det involverar bollar. Så det har jag aldrig förväntat mig något av.
Men lite kärlek tänkte jag väl att jag skulle kunna få att fungera, en liten stund iallafall. och det fick jag!
Jag träffade den underbara, den blonda Viktor. När blev vi tillsammans? Ingen vet, varken han eller jag. Men efter att vi varit på Dan´s land träffades vi inte på några veckor. Förens förra tisdagen 18/7. Kan det varit då?
Hur som helst, så har jag under hela tiden vetat om att den 6:e augusti kl. 17.45 åker han till Boden, för att göra lumpen i 11 månader. Men jag tänkte väl att jag skulle överleva det. Att det inte skulle behöva bli en sån stor grej. Men det är det påväg att bli, och det kommer det att bli. Just nu sitter jag ute på landet och slösar 1 av mina 9 sista dagar på två månader tillsammans med honom, utan honom. och mamma tycker jag ska stanna till onsdag. Tjenare kungen.
Jag klarar inte av att prata med någon om att han åker utan att näst intill bryta ihop. och jag väntar fortfarande på den dagen då jag inte kan hålla igen längre. nu är den nära.
Hur ska jag kunna stå där och och se honom i ögonen och säga hejdå och veta att jag inte kommer att få kramas med honom, och pussa på honom på minst 2 månader utan att gråta. Jag orkar inte med kärlek. Det är så underbart när det är bra men när dåliga saker händer då mår man skit..
Den här sista veckan ska vara den bästa! och ett problem är inte ett problem förens det har inträffat eller?
