Vänner är de där ovanliga människorna som frågar dig hur det är och sen väntar på svaret. o de gör banne mig Håkan med sin musik
idag kom jag på mig själv med att sitta och sjunga med i en av hans låtar (jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mkt att jag hatar mig)
(vilket för övrigt måste vara en av världens längsta låtnamn). Hur som helst, jag satt där och sjöng med i låten utan att jag ens tänkte på det. Jag satt samtidigt på nåt vänster och funderade på annat, medan jag tittade i folks gallerier och läste deras bloggar.
Men ändå sjöng jag tillsammans med Håkan Hellström.
Det är nog speciellt den där låten som är inprentad mest. Texten får en alltid att tänka. den låten kan jag lyssna på hur många gånger som helst, och jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den. Texten är en såndär som man orkar lyssna på, o man tar in vartenda ord. På nåt sett handlar inte låten om bara en sak, utan man kan stoppa in den nästan vart som helst i livet.
För några år sedan underskattade jag Håkan Hellström... han, kent och lars winnerbäck. För hallå, det var ju bara små låtsasdeprimeradefjortisbarnsomskärsigiarmarna som lyssnade på dom. Jag kommer ihåg så väl hur dåliga jag tyckte dom var. Men något hände jag tror det var Madde som tillslut övertygade mig, iallafall om Winnerbäck. Nu går det inte att vara utan, jag lyssnar på Håkan vareviga dag och han gör mig glad.
han finns i min dator, hans finns i min mobil, han finns i min stereo, han finns i min radio, han finns i min mp3 och han finns i mitt liv.
Det är aldrig fel att lyssna på när han sjunger. Det spelar ingen roll om man är förbannad, ledsen, arg, besviken, glad, lyckligast i världen, sprudlande eller försöker tagga upp sig inför en krogkväll. För Håkan taggar mig, och han kan få mig att dansa när jag sminkar mig framför spegeln, han kan få mig att springa runt i lägenheten sjungades, han kan få mig att gråta om jag behöver det och han kan få mig att skratta och le.
man kan aldrig lyssna för mkt på håkan hellström, han är lite som en vän som alltid finns där. och det tycker jag är härligt.
Alldeles egna köttbullar.
Jag gjorde HELT egna köttbullar idag för första gången i mitt liv.
Tidigare har alltid mamman gjort dom, men nu börjar jag bli stor och kan vara ensam hemma. Blir man sugen på köttbullar då. Ja, då får man göra dom själv. Då ringer min sin söta mamma som vet hur man gör köttbullar. man blandar och grejar och gör precis som hon säger, och det tar tid, för man är ovan, men sedan blir det bra, för man gör precis som sin snälla mamma säger.
men såhär efteråt saknar man både sin mormor och sin mamma lite, bara för att dom gör så goda köttbullar. och dessutom blev dom inte lika jämt runda som deras, men jag tror det kommer med tiden. Och mina barn kommer också säga att mina och mormors köttbullar är godast i världen. och med tanke på att jag kommer gifta mig med en kock, så kommer det nog bli grymt
det där med köttbullarna.
En annan sak som faktiskt varken handlar om mormors och mammas köttbullar eller håkan hellström är, att jag tror jag dansade sönder mina små tår i fredags på våran galna utevistelse. Jag har nog aldrig dansat så mkt, så länge och så galet på länge, och särskillt inte i ett par pumps med öppen tå!
Så jag tror att mina små fötter känner sig lite hängiga nu. Men dom kommer nog igen!
Bara jag slutar gå i pumps.
Det är svårt!