Ibland får man effekt på saker och ting!
MOHAHAHAAA! Idag lyckades jag ge ett helt bord med konferansgäster dåligt samvete med hjälp av mina helt oemotståndliga valpögon! Rätt åt dom!
Dom var otrevliga och Sara, vill som alltid vara alla till lags och sprang som en jävla gnu mellan olika gäster, kök och matsal. Det blir lätt helt hysteriskt om man är själv i konferansen.
Hur som helst klagade dom på allt (standard grejen är ju som alltid, DET FIINNS INGEN POTAAAAATIS!!) Folk är alltså som 5 åringar när dom är trötta och hungriga. Man kubbar jääärnet in i köket och försöker hinna med att fylla på alla kaloppsskålar och potatisskålar. Men det är inte så lätt att hinna med när ens konferanskollega helt plötsligt är ute och flänger bland a´la carte-gästerna.
Hur som helst efter ungefär 1 timmes gnäll är jag näääääääääästan gråtfärdig och bara orkar tillslut inte mer. Så när en kommentar kommer bara släpper jag ner axlarna, tittar på gästerna med valpögon och låter sådär eextra menlös och ledsen medan jag säger: Jag gör så gott jag kan...
Det var länge sen jag fick sådär mkt effekt! För jag ser hur hela det bordet bara mjuknar och alla börjar i mun på varandra, jaa ,neej! och ooj! det förstår ju vi och hoppsan hejsan! Du är så duktig och det gör ingenting. Vi klarar oss.
Sedan efter deras lunch och dom var redo att gå så kom en av tjejerna som satt vid det bordet fram till mig och frågade om jag hade tagit illa vid mig allt för mkt och framhöll att jag hade ju varit så duktig men dom var alla vrålhungriga när dom kom dit och bad så mkt om ursäckt!
1-0 till Sara
Dom var otrevliga och Sara, vill som alltid vara alla till lags och sprang som en jävla gnu mellan olika gäster, kök och matsal. Det blir lätt helt hysteriskt om man är själv i konferansen.
Hur som helst klagade dom på allt (standard grejen är ju som alltid, DET FIINNS INGEN POTAAAAATIS!!) Folk är alltså som 5 åringar när dom är trötta och hungriga. Man kubbar jääärnet in i köket och försöker hinna med att fylla på alla kaloppsskålar och potatisskålar. Men det är inte så lätt att hinna med när ens konferanskollega helt plötsligt är ute och flänger bland a´la carte-gästerna.
Hur som helst efter ungefär 1 timmes gnäll är jag näääääääääästan gråtfärdig och bara orkar tillslut inte mer. Så när en kommentar kommer bara släpper jag ner axlarna, tittar på gästerna med valpögon och låter sådär eextra menlös och ledsen medan jag säger: Jag gör så gott jag kan...
Det var länge sen jag fick sådär mkt effekt! För jag ser hur hela det bordet bara mjuknar och alla börjar i mun på varandra, jaa ,neej! och ooj! det förstår ju vi och hoppsan hejsan! Du är så duktig och det gör ingenting. Vi klarar oss.
Sedan efter deras lunch och dom var redo att gå så kom en av tjejerna som satt vid det bordet fram till mig och frågade om jag hade tagit illa vid mig allt för mkt och framhöll att jag hade ju varit så duktig men dom var alla vrålhungriga när dom kom dit och bad så mkt om ursäckt!
1-0 till Sara
Kommentarer
Postat av: Johanna
KLOCKRENT!!!
fyfan va bra!
Postat av: Linn
Muahahaha! Bra jobbat! :)
Trackback