Sara Bjur

Konstaterat: Jag ligger efter i bloggandet.

---

Man kan väl säga att jag "känner mig trampad på.."

I lördags hände det där som jag och Sofie har diskuterat så många ggr på våra gemensamma uteritter när vi för glatta livet kommenterat, klagat, klandrat och anmärkt på ridskolans sätt att hantera privatstallet.
Vad händer om man ensam på en uteritt blir avslängd och liggande??

Ja nu var det väl inte riktigt lika dramatiskt som ett avkast med medvetslöshet eller förlamning som följd men.. (Vem tycker inte om att överdriva??) Jag fick iallafall svaret på vad som kan hända om man blir avslängd ensam på en uteritt på rastaborg..

Den här lördagen hade jag ingen som kunde följa med mig på min uteritt och jag tror nog att det var lite därför jag valde att rida barbacka, eftersom jag kunde bestämma tempot själv då jag var ensam (så länge jag hade kontroll på hästen alltså, haha) Allt gick skitbra halva ridturen och jag satt tillochmed och funderade på hur jag skulle berätta för Josefine hur bra det hade gått. Livsfarligt att tänka så innan man är hemma, jag vet. Men nu gjorde jag det och väl framme på mitten, när man kommer ut på öppna fält blåste det massor och han blev lite trippig. Kastade sig till och med engång för lite fladdrande balplast och så brukar han inte bete sig.

Så varför valde jag då att Galoppera längs åkerkanten där vi alltid brukar skritta, trots att han blev triggad av blåsten? Jo, för då skulle han ju inte tycka att det var en lika big deal på sista galoppstreckan innan man rider hemmåt igen där han nästan alltid brukar dra med en.
Hur som helst kortade jag tyglar och fattade galopp från skritt, resultatet blev en jävligt fyrtaktig travgalopp. Jag försökte sakta av igen eftersom jag kände att nåt var på G. Då drog han ner huvudet och dundrade iväg i denna märkliga galopp. Jag höll mig kvar och fortsatte försöka bromsa, men tillslut tog nog den busiga delen av Dixters hjärna över och han bara råkade skjuta upp ryggen samtidigt som han kickade lite med båda benen så att jag gjorde en Saltomotal över halsen på åbäket.

Därför var det rätt oundvikligt att han skulle trampa på mig. Vänsterarmen nedanför armbågen tog det mesta stryket men jag kände oxå ett tryck mot bröstet och hann tänka nu är det kört. (med tanke på hur många gånger jag legat under hästar). Det var oxå då jag släppte tygeln...
.. Efter att ha fått skåda min söta ponnys tjocka lurviga mage för 1 sekund reste jag mig upp, och tittade vart han tagit vägen. Jag hann se honom stanna upp och titta på mig, som för att försäkra sig om att jag levde och sen sticka hemmåt.
Det var då jag ringde Sofie:
- Nu är det kaos, nu har det hänt..
- Jag tar bilen och letar.

Jag började gå hem, efter en kilometer upptäckte jag att jag fortfarande höll i ridspöt. Jag hade tydligen aldrig släppt det.
Det var oxå då jag började känna smärtan i armen, drog upp tröjan och beskådade mästerverket. Knallblå, rödprickig av trasiga blodkärl och toksvullen. Vajjert!!

Slutet gott, allting gott. I princip framme vid stallet behagade Mirka komma med fyrhjulingen och jag fick göra entré utanför stallet framför 7 ponnyer med ryttare och en 10 andra nyfikna åskådare. Jag bjuder på den, jag levde och min häst bröt varken nacken eller blev påkörd.

---

Hur lösa??
Det har gått förvånansvärt bra med läkningen av armen. Eller svullnaden har gått ner massor och jag kan lyfta på armen och greppa saker. Det ända är att jag fortfarande inte kan anstränga den nästan nånting, vilket innebär att jag knappt kan jobba.
Nu när svullnaden lagt sig har jag börjat känna av armbågen mera, därför har jag bestämt mig för att gå till läkaren. Gick dit idag men väl framme på Cityakuten upptäckte jag att röntgen hade stängt 2 min innan! Så imorn går jag ner och hänger på låset kl. 08.00.

Efter min lilla incident är det inte mycket som kan gå mer fel på Spring tror jag.
Det har blivit ett litet ironiskt skämt där numera, ja det här med att vi inte har någon personal alltså.

Servisen:
- Linda heltidssjukskriven pga gravidkrämpor av olika slag.
- Rosie bortrest en vecka till.
- Jonathan fick två sprickor i revbenen efter snowboardcrash i Åre.
Måste nästan citera denna härliga Chilenare: "Det är ju det jag sagt hela tiden, utlänningar ska inte hålla till i skidbacken" Han har börjat kunna bära den här veckan, eller om inte annat kör han ändå.
- Jag själv, den historien har ni ju hört nu.

Anna är den ända hela ordinarie servitrisen vi har.

Köket:
- Johan har sina 10 pappadagar mitt i allt detta eftersom han fick barn i lördags.
- Persson jobbar bara ibland av okända orsaker.

Nu har vi alltså bara Jonatan och Patrik där.

För att vidare krångla till allt ännu mer på grund av att båda våra Chefer är borta + att Rosie inte heller är här har i princip hela driften av Spring lagts på mina otroligt starka axlar! GREAT! Därfär och särskillt efter denna helvetiska dag har jag nu själv utsett mig till ägare, drifftansvarig och chef för hela Springs verksamhet.
Officiellt har jag bara ansvaret (som det är uttryckt) men men..

Numera har jag hittat ett fantastiska sätt att hålla humöret, modet och motivationen uppe! jag går lite som en psyksjuk och säger ordet .. Motivation .. för mig själv hela dagarna. Det hjälper mig att, när allt skiter sig och folk lägger mer ansvar på mig än vad jag klarar av att se detta BARA som ett sätt för mig att utvecklas på. 

---

Man måste satsa !

På senaste tiden har även min ridning fått en liten skjuts påvägen! Förra onsdagen åkte jag och Josefine ut till Dixter tillsammans så att jag kunde få hjälp med min ridning. Det var bara positivt och gjorde väldigt mkt för mig! Hoppas bara att det håller i sig nu eftersom jag inte kommer kunna rida på ett tag. 

Då bestämde vi även att jag skulle anmäla mig till Ewa Glebenius dressyrträningar i vår.
Det har jag gjort nu och har hittills 3, eventuellt 4 träningar inbokade! Det känns jättekul! Hoppas bara att jag trivs med henne, jag har ju en förmåga att inte klaffa med mina ridtränare.

Tillråga på allt blev även en liten klubbclear round nämnd här i dagarna. Isåfall äger den rum på Färingsö om två veckor. Jag är rädd! men excited. Hoppas armis har kommit på bättre tankar och läkt helt tills dess.

---

Framtid !?

Nej den är inte officiellt nämnd än. Jag har några trådar att dra i, en del förslag är nämnda och tänkta.
Dela en stor häst med Josefine till nästa år, en tävlingsbar.
Prata med Amandha.
Prata med Philippa.

Den som lever få se.

---

The never ending story

När vet man när det är dags att sluta?
Kanske när armen börjar ömma pågrund av överansträngning när jag skrivit?
eller när man bara känner att man kanske kommit till den längden där ingen orkar läsa?
eller när man tänker börja prata kompromisser med sig själv genom bloggen?

eller när man inte kommer på något bättre avslut än att nämna Anders.
Inte bara för att han påpekade att han inte blir nämnd så ofta, utan oxå för att jag tycker om honom, med eller utan bil så mkt att jag får skavsår i hjärtat när han är i norrköping eller i garaget.