Sara Bjur

Jag känner att jag har börjat tänka framåt, bortom Spring..
Det kom verkligen över mig häromdagen, tror det var igår. Jag kom på att jag inte vill jobba på Spring i all evighet, (vilket på nåt sätt alltid har varit en självklarhet, men inte en sånhär klar självklarhet) Helt plötsligt fick jag en enorm längtan till Janne´s grossistbutik för hårfrisörer.
Han har frågat pappa två gånger om jag inte söker jobb, för han skulle så gärna vilja att jag jobbade nere hos honom, och så har han varje gång avslutat med.. Fast hon har väl förstås jobb och vill väl inte sluta.

Han har ju verkligen rätt, jag haar ett jobb och jag vill inte sluta, tror jag. Eller nej, det vill jag ju såklart inte. Jag trivs jättebra, men jag kan inte låta bli att gå runt att irritera mig på Johan och hans sätt att driva restaurangen på. Sådär som jag alltid känt vart jag än har praktiserat och vart jag än har jobbat..

Kommer du ihåg Madde? Jämt när vi pratade om hur vi skulle driva vår travverksamhet?

Jag tycker att det är roligt att ta hand om gästerna och har nog lite som en tävling inombords att hela tiden se till att gästerna ska vara nöjda. Jag vägrar släppa en missnöjd gäst, gör allt tills det inte går mer, och varje gång någon går från restaurangen glad ser jag det som en vinst.
Men samtidigt med det här, är jag så satans trött på att varje morgon skära citron, och varje eftermiddag putsa 20 kilo bestick, att alltid gå runt och irritera mig på att Rosie fortfarande kokar kaffet alldeles för tidigt, eller stället ut mineralvattenflaskorna på konferansen så tidigt att bubblorna försvinner, eller att jonathan alltid är så lat, eller att Anna tror att hon inte är lat och pratar om alla andra som att dom är det och inte hon.

Jag undrar hur jag är?! Jag är den som klagar, och säger till, och ringer till konferansen när dom fortfarande efter ett år inte talar om när gästerna blir fler, eller när dom är allergiska, eller är försenade. Jag är den som säger till Johan när vi lackar på honom medan de andra står kvar ute i baren och tisslar.
Är jag också lat? Lämpar jag också över allt på alla andra så att inget blir gjort? Tror jag att jag är en av de bättre, och en av de drivigare på spring utan att det är så.
Jag vet av erfarenhet att jag är grymt bra på att skylla på andra (det är nog mer än regel än ett undantag). Men frågan är om det verkligen gäller på Spring.

Ska man sluta bara för att man börjar irritera sig lite på småsaker? Eller blir det bättre om man tänker bort det, fortsätter säga till och försöka förbättra? Eller när vet man när man kommit till den punkten när man är färdig på ett ställe? Jag har ingen aning, för jag har en förmåga att tröttna på saker om jag håller på för länge. När ska jag komma över det? När vet jag om det är dags då lixom? Så kan jag ju inte hålla på hela livet!

Så när jag har tröttnat på mitt jobb efter ett år, ska jag byta då?
Eller när det börjar ta emot med min pojkvän lite, ska jag byta då?
eller när jag råkar tröttna på mina barn efter ett år, ska jag lämna tillbaka dom då?
Hur mycket ångerrätt har man lixom.. Jag tror jag får skärpa mig lite.

och nu ska jag ju få bli fast anställd..! Det är ju en superchans. Den kan jag ju inte bara lämna.
Tänk på alla mina kompisar som knappt har ett jobb.
Dessutom ser det ju bra ut att jag har varit på en arbetsplats länge och dessutom varit fast anställd.

Jag ska vara kvar ett tag till!.. Så länge jag bor hemma och klarar mig på en halvtidslön ska jag vara kvar. Men sen! Då ska jag prova något nytt. Kanske verkligen gå en Make up artist kurs, (så kanske jag kan få den där bögkompisen jag alltid velat ha oxå) Det ska bli kul. Jag får se framtiden som en morot! Jag menar Spring kanske öppnar totalt nya portar för mig.


Men jag skulle så gärna vilja prova något nytt nu..