Sara Bjur

Fan va obeskrivligt skönt det är att umgås med hästar ibland.
Slippa att inget kan få vara planerat och klart nån gång. Slippa att allt måste ändras, skjutas upp, ljugas om.
Jag vill veta när, var och hur.

Men det är fan inte ofta jag hittar nån som verkar dela den åsikten med mig.
Skulle vara Dixter då.. Han går dit jag pekar. Fan att det ska vara så kort tid kvar innan han åker. Det är lixom nu det börjar lossna. Det var bara en månad sen han verkligen började reagera på mina visslingar vid hagen.
Nu kommer han alltid fram och ser glad ut!
Idag lät han mig klänga vid hans ben i boxen när jag bara kände en jävla massa motgång. Då tryckte han mulen mot min arm som uppmuntran och fortsatte sedan äta medan jag satt där, med pannan mot hans underarm och armarna om hans tussiga ben. Det var skönt och gav mig så mycket styrka. . .
Åtminstone fram till nästa nederlag efter att jag åkt därifrån.

Det är med tungt hjärta jag börjar inse att jag snart inte har nån häst att åka till mer. Man fäster sig så lätt..

Jag vet inte vad jag ska säga.. jag känner mig bara så jävla sårad.